Hej! Mitt namn är Sara och jag tänkte nog gästblogga lite här tror jag. Jag älskar nämligen att skriva. Har en egen blogg, men den använder jag mest för min egen skull. den hittar ni HÄR. Tycker om att kunna se tillbaka på vad jag gjorde för länge sen, ni kanske fattar grejen? Innan jag sätter igång är det några saker ni jag tror att ni skulle behöva veta om mig. Närmare bestämt tre. Ett: Jag bor i en liten stadsdel i Gävle. Två: Ironi är mitt andranamn, ni ska alltså ta det jag skriver med en nypa salt. Tre: Jag är oerhört ärlig och öppen om mitt privatliv och jag vet att det inte alltid är något bra. Så om jag någon gång går över gränsen, låt mig veta det!

Tiotusen. Två siffror som berättar om antalet personer som bor i samma lilla stadsdel som jag. Tiotusen personer som allihop har någon slags koppling till varandra. Släktingar, ex-flickvänner, klasskompisar, bekantas bekanta eller bekantas bekantas bekanta som man förmodligen är kusinbarn eller barndomsvän till. Jag ska försöka att inte röra till det för mycket, men det är precis så här det är. Varje gång man tror att man träffat en ny person, så visar det sig ganska snabbt att man är sysslingar eller att våra syskon förlorade sina oskulder till varandra. Det hela blir ju bara så, ursäkta språket, jävla ironiskt när alla tar ett djup andetag innan de kliver in på ica för att orka hälsa på de personer som vistas där inne, innan man har tid att andas på nytt. Jag kanske inte behöver utveckla detta så mycket mera, tror ni förstått. Trots allt det här som jag så hatiskt har förklarat ovaför så måste jag erkänna att jag gillar det. Jag har någon slags hatkärlek till det konservativa som finns här. Det finns en charm i att sen barnsben gått på samma gator, till samma ställen, för att träffa samma människor som man alltid gjort. Som ni märker så har jag svårt att bestämma mig om jag älskar eller hatar att leva på det här viset och i ärligehetens namn så spelar det inte så stor roll. För jag vet att vart jag än hamnar i världen så har jag alltid det här lilla trygga att komma tillbaka till. Det är det bästa med hela småstadskonceptet, man kan alltid komma tillbaka och se att vissa saker kommer alltid vara vad det alltid varit. Vissa saker förändras inte.

Jag och emelie har varit vänner sens vi var åtta år gamla, så det har ju gått ett bra tag, om man säger så!
vi har haft våra stunder, precis som vilka vänner som helst. Kanske inte alltid varit så snälla mot varandra, men
vi har en hel jävla hög med minnen. Som den gången i femman då vi sminkade oss och gick tillskolan med smink och fick skäll av lärarna, eller den gången vi rökte första gången, alla bråk, alla tårar och alla skratt.

Ärlig som jag är så måste jag faktiskt erkänna att jag hade en rikig idetorka inför det här inlägget, jag visste inte alls vad jag skulle skriva om. Så jag svalde min stolthet och bad om hjälp, bara om en liten ide som jag kunde bygga vidare på och det resulterade i detta.